ångestmolnet kan ha skingrats en aning

Igårkväll var en.... tung kväll på alla sätt. Jag och Annie skulle egentligen ha suttit på tåget 19.31. Vi satt (stod) på tåget när klockan var 20.11 för att vara exakt. Det var väl ingen större fara egentligen, värre var det med att det var fullproppat. Och då menar jag fullt.
Vi fick stå upp i nån mittgång mellan två vagnar i drygt två timmar.. Men det var värre med våra väskor, dom var såååå tunga att jag ville lämna kvar allt på centralstationen och gå hem. Men ikke, vi fick lov att dra dom där megaväskorna fyllda med svensk mat ända hem. Då ska ni veta att det är 30 min uppför hemåt!

Idag gick vi upp tidigt, rent för tidigt. Klockan sju väckte Annie mig, för hon skulle på en intervju på manpower. Först trodde jag hon pratade i sömn, men nej då, hon ville ha upp mig på fem röda sekunder. Sagt och gjort vi har varit ute och gått i två timmar. Sökt jobb och hon har gått på intervjun. Det vill säga att ångesten har börjat dämpas ner lite grann, men den kommer säkert tillbaka inom kort.

Efter klockan 14 vet jag lite mer. Håller alla tummar och tår för mig själv och givetvis Annie också :)