Med tanke på allt som hände imorse så har tankarna slagit mig hårt i magområdet idag.
Jag passerade samma ställe där krocken ägde rum cirkus 5 minuter innan det hände. Då var jag bekymmerslös, tankespridd på vad jag skulle göra efter jobbet och tankarna cirkulerade kring om jag skulle åka iväg och tanka eller inte och hur trött jag var. Det var bekymmerslösa tankar! Ända tills Agneta ringer och är i chock, hon var tredje bil på plats och vad gör man när folk ligger i vägen och på sidan? Hur reagerar man?
Det var här tankarna började kicka in. Allt som har med krockar att göra tar mig tillbaka till den ödesdigra dagen för 14 år sen. Konstigt nog sitter den som etsad på min näthinna. Jag minns sekunderna innan, smällen och chocken. Jag minns den kalla kåren som gick längs med ryggen. Däremot minns jag inte hur jag tog mig ut, fick antagligen hjälp av mamma. Det var dom sekunderna innan smällen som bestämde ödet för mitt liv, min pappa räddade livet på mig. Bokstavligen. Att han hann tänka så mycket längre än vad många andra hinner att göra är helt ofattbart.
När man är 6 år och bångstyrig, då vägrar man sätta på sig bältet och jag satt i mitten. Den värsta platsen av alla. Min kära pappa var snabbtänkt och väjde ner i diket innan det small, men det lyckades smälla rätt så bra ändå. Hade vi hållit vägen hade jag inte suttit här idag. Kanske var det ödet, kanske var det bara så. Det får man aldrig reda på. Men jag vet att jag alltid kommer vara honom tacksam för det. Det finns många stunder man kan tvivla på livet, man kan klaga i all oändlighet, men trots allt det så hade jag inte fått upplevt allt roligt jag hittills idag fått uppleva. Jag hade aldrig fått känna sötman av livets glada dagar. Jag hade aldrig träffat alla underbara människor jag har i mitt liv. Jag hade aldrig fått utvecklats till Anki Nilsson.
Så jag är dig evigt tacksam, pappa.
Jag lärde mig en läxa den hårda vägen. Skriv aldrig sms, pyssla inte med CD'n - gör inte andra saker medan man kör. Kolla på vägen. Livet ändras hastigt och inget sms och ingen låt är såpass viktig att man ska förlora livet över det.
Jag passerade samma ställe där krocken ägde rum cirkus 5 minuter innan det hände. Då var jag bekymmerslös, tankespridd på vad jag skulle göra efter jobbet och tankarna cirkulerade kring om jag skulle åka iväg och tanka eller inte och hur trött jag var. Det var bekymmerslösa tankar! Ända tills Agneta ringer och är i chock, hon var tredje bil på plats och vad gör man när folk ligger i vägen och på sidan? Hur reagerar man?
Det var här tankarna började kicka in. Allt som har med krockar att göra tar mig tillbaka till den ödesdigra dagen för 14 år sen. Konstigt nog sitter den som etsad på min näthinna. Jag minns sekunderna innan, smällen och chocken. Jag minns den kalla kåren som gick längs med ryggen. Däremot minns jag inte hur jag tog mig ut, fick antagligen hjälp av mamma. Det var dom sekunderna innan smällen som bestämde ödet för mitt liv, min pappa räddade livet på mig. Bokstavligen. Att han hann tänka så mycket längre än vad många andra hinner att göra är helt ofattbart.
När man är 6 år och bångstyrig, då vägrar man sätta på sig bältet och jag satt i mitten. Den värsta platsen av alla. Min kära pappa var snabbtänkt och väjde ner i diket innan det small, men det lyckades smälla rätt så bra ändå. Hade vi hållit vägen hade jag inte suttit här idag. Kanske var det ödet, kanske var det bara så. Det får man aldrig reda på. Men jag vet att jag alltid kommer vara honom tacksam för det. Det finns många stunder man kan tvivla på livet, man kan klaga i all oändlighet, men trots allt det så hade jag inte fått upplevt allt roligt jag hittills idag fått uppleva. Jag hade aldrig fått känna sötman av livets glada dagar. Jag hade aldrig träffat alla underbara människor jag har i mitt liv. Jag hade aldrig fått utvecklats till Anki Nilsson.
Så jag är dig evigt tacksam, pappa.
Jag lärde mig en läxa den hårda vägen. Skriv aldrig sms, pyssla inte med CD'n - gör inte andra saker medan man kör. Kolla på vägen. Livet ändras hastigt och inget sms och ingen låt är såpass viktig att man ska förlora livet över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar