Ett litet funderingsinlägg idag, eller bara rena fakta. Vem vet!
När jag var liten kunde jag inte gå upp ur sängen förrän mamma kom upp och hämtade mig för att jag var rädd för spöken/häxor/aliens/mördare/demoner och diverse, som fanns under sängen. Jag fick hoppa långt ifrån sängen för att dom inte skulle hinna att rycka tag i benen. Det jag funderar på är när dom demonerna försvinner och istället ersätts med dom man får i huvudet?
När man blir äldre slåss man inte längre med rädslan för spöken under sängen. Man slåss till slut mot sina egna tankedemoner. Det finns inga andra demoner än dom man själv skapar och bär runt på i huvudet och vi (åtminstone jag) gör dom större och läskigare än vad dom egentligen är. Frågan är, hur gör man för att komma över dom? Jag tycks alltid hamna på samma ställe. Jag tar ett steg fram och två steg bak, på ett ungefär. Det sker mig hela tiden. Ibland kan jag tro att jag kommit så långt fram i min process, men sen slår det mig så hårt i maggropen. Jag har inte kommit någonstans alls. Jag står still och trampar upp samma stig som så många gånger förr.
Det är som att gå samma stig fram och tillbaka i flera år. Till slut känner man igen varje gren, träd, sten, kotte, grop och skogsparti. Man lär sig vilka fallgropar man kan hamna i, ändå är det svårt att undvika dom.
Man tycker ju att man borde lära sig, men kanske är det den resan man måste göra för att kunna trampa upp en ny stig så småningom. Vad vet jag!
Men jag börjar bli sliten på att gå den här stigen, den är uttjatad och varenda grop har jag fallit i, flera gånger om. Men på något konstigt sätt lyckas jag ta mig ur just den gropen, men ramlar lika fort i nästa.
Ibland önskar jag nästan att jag fortfarande var rädd för demonerna under sängen istället för dom i huvudet. Kartan i huvudet som jag målat upp, vill jag slänga åt h-vete. Men hur?! och viktigast av alla frågor, hur kom dom dit från första början?
Varför just dom demonerna?
Varför denna rädsla?
Mina demoner börjar bli för starka för mig att kunna tygla.
När jag var liten kunde jag inte gå upp ur sängen förrän mamma kom upp och hämtade mig för att jag var rädd för spöken/häxor/aliens/mördare/demoner och diverse, som fanns under sängen. Jag fick hoppa långt ifrån sängen för att dom inte skulle hinna att rycka tag i benen. Det jag funderar på är när dom demonerna försvinner och istället ersätts med dom man får i huvudet?
När man blir äldre slåss man inte längre med rädslan för spöken under sängen. Man slåss till slut mot sina egna tankedemoner. Det finns inga andra demoner än dom man själv skapar och bär runt på i huvudet och vi (åtminstone jag) gör dom större och läskigare än vad dom egentligen är. Frågan är, hur gör man för att komma över dom? Jag tycks alltid hamna på samma ställe. Jag tar ett steg fram och två steg bak, på ett ungefär. Det sker mig hela tiden. Ibland kan jag tro att jag kommit så långt fram i min process, men sen slår det mig så hårt i maggropen. Jag har inte kommit någonstans alls. Jag står still och trampar upp samma stig som så många gånger förr.
Det är som att gå samma stig fram och tillbaka i flera år. Till slut känner man igen varje gren, träd, sten, kotte, grop och skogsparti. Man lär sig vilka fallgropar man kan hamna i, ändå är det svårt att undvika dom.
Man tycker ju att man borde lära sig, men kanske är det den resan man måste göra för att kunna trampa upp en ny stig så småningom. Vad vet jag!
Men jag börjar bli sliten på att gå den här stigen, den är uttjatad och varenda grop har jag fallit i, flera gånger om. Men på något konstigt sätt lyckas jag ta mig ur just den gropen, men ramlar lika fort i nästa.
Ibland önskar jag nästan att jag fortfarande var rädd för demonerna under sängen istället för dom i huvudet. Kartan i huvudet som jag målat upp, vill jag slänga åt h-vete. Men hur?! och viktigast av alla frågor, hur kom dom dit från första början?
Varför just dom demonerna?
Varför denna rädsla?
Mina demoner börjar bli för starka för mig att kunna tygla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar